Senaste inläggen
Av Christian - 2 november 2012 10:02
Jag är 28 år. Jag lever ensam. Med andra ord så är jag singel. Jag har så varit i drygt 4 år nu. Ibland trivs jag med ensamheten, med att kunna göra vad jag vill, när jag vill. Att slippa bry sig om någon annan. Men det är egentligen nån form av självbedrägeri. För i grund och botten så vill jag ha någon att dela mitt liv med. Vill inte de flesta det?
I morse, när jag vaknade, kände jag direkt att det här, det kommer bli en lång dag. Vad jag helst av allt hade velat göra var att vända på mig, somna om och vakna en annan dag, helst på en annan plats. Anledningen? Jag kände mig ensam. Jag saknade att vakna bredvid någon, någon som jag skulle kunna titta på med kärlek i mina ögon. Någon jag skulle kunna starta min morgon med. En kyss. Ett "jag älskar dig".
Istället vaknade jag till en tyst, kall, mörk och tom lägenhet. Inte det sättet jag vill starta en fredagsmorgon på.
Jag kan inte svara på varför jag är singel, fortfarande. Jag har väl helt enkelt inte träffat rätt än. Jag anser mig själv vara en någorlunda bra människa, snäll, generös och så vidare. Och jag tycker heller inte att jag ser speciellt pjåkig ut, även om jag är mycket väl medveten om att jag inte direkt är vad någon skulle kalla en hunk.
Jag är redo. Jag vill ha någon i mitt liv. Någon jag kan dela allt med. Någon jag kan lita på och som jag kan ge mitt allt till. Jag tror att hon finns där ute någonstans. Frågan är bara var. Och framför allt, hur gör jag för att hitta henne?
//Christian
Av Christian - 1 november 2012 11:40
Jag åker buss till jobbet. 45 minuter. Enkel resa. Så det blir lite bussresande om man säger så. En sak som slagit mig under alla dessa bussresor är alla fantastiska namn på busshållsplatser. På vägen hemifrån till jobbet så passerar jag bland annat Skalle, Skogen och det fantastiska stället Paradiset. Storhetsvansinne någon?
Men det absolut bästa är ändå...Intet. Jag har många gånger funderat på om det är en fingervisning. Här finns...inget, liksom.
Det hade varit kul att få reda på vem det är som kommer på dessa namn, så att man hade kunnat fråga lite hur de tänkte.
Någon annan som vet om roliga namn på busshållsplatser?
//Christian
Av Christian - 30 oktober 2012 13:17
Jag har aldrig firat nyår nån annanstans än i Sverige. Det hade varit kul att prova på och se om det är nån skillnad. Jag har heller aldrig firat nyår i någon större stad. Speciellt inte eftersom Borås räknas som "större". Så, jag tycker att det börjar bli dags.
Därför har jag börjat snegla mot London. Hur kul hade det inte varit att spendera några dagar, med nyår som höjdpunkt, i en metropol som London? Mitt enda problem just nu är att lyckas få någon/några att åka med mig. Lättare sagt än gjort tydligen, då de flesta verkar vara alldeles för hemmakära. Var är äventyrslustan gott folk?
Men, om det är någon som mot förmodan råkar läsa det här som faktiskt har firat nyår i London och har några trevliga tips att komma med, så är ni ytterst välkomna.
//Christian
Av Christian - 29 oktober 2012 18:47
Det är definitivt skillnad på 15 minuter och en kvart. Det beror helt på vilken situation man befinner sig i. Den där sista kvarten på jobbet, när man sitter och tittar på klockan stup i ett, den är långa 15 minuter. Känns som en hel evighet. Däremot de där 15 minutrarna på morgonen, de som jag snoozar...var i heliga guds moder tar de vägen nånstans? Det spelar ingen roll om jag somnar om eller håller mig vaken, de går lika förbannat fort för det.
Jag tror fanimig att jobbet befinner sig i en annan tidsdimension än vad min säng gör. Och det är ju helt uppåt väggarna fel. Det är ju tvärtom det ska vara. Det måste väl alla hålla med om, eller? En gång försökte jag till och med att ligga kvar i sängen, och stirra på klockan varenda sekund av dessa 15 minuter...men till och med då kändes det som att kvarten gick fortare än vad den gör på jobbet.
Så, din pizza är färdig om ungefär 15 minuter en kvart.
//Christian
Av Christian - 26 oktober 2012 14:21
Min käre arbetskollega, B, en man runt 50, tänker inte riktigt färdigt alla gånger innan han börjar prata. Eller så har han otur när han tänker. Jag vet inte vilket. I vilket fall så medför det en hel del underhållning för oss andra på avdelningen. Som häromdagen till exempel.
Dags för möte på chefens kontor. När jag kommer in så finns det bara en stol ledig. Den stol som chefen i vanliga fall brukar sitta på. Eftersom den stol jag brukar sitta på är upptagen av nån konstig anledning, och jag dessutom är alldeles för lat för att hämta en annan, så sätter jag mig givetvis på den stol som är ledig. När B ser detta utbrister han "Vågar du verkligen sätta dig där? Vänta du bara, när chefen kommer så kommer du få en rak höger med uppercut". Och så viftade han lite...med vänster hand!
Detta ledde i alla fall till att vi kom överens om att det var bra att han aldrig blev boxare.'
//Christian
Av Christian - 26 oktober 2012 10:47
Okej. Jag trodde inte riktigt på det där med jetlag. Jag är den typ av person som aldrig har haft några problem med att sova. Somnar i vanliga fall ett par minuter efter att lampan är släckt. Resan till USA märktes inte särskilt på mina sovvanor, kan ha lagt mig nån timme senare än vanligt eller så, men annars inga problem.
Men sen jag kom hem...jag fattar inte riktigt vad som hänt. De första dagarna så kunde jag inte sova alls på nätterna. Det gick helt enkelt inte. För att sedan bli utomjordiskt trött på eftermiddagen. Detta höll i sig ett par dagar. Sen vände det helt plötsligt, till att göra mig sjukt trött redan vid sju på kvällen. Det har varit en kamp att hålla sig vaken längre än nio. En kamp som jag för övrigt har förlorat strax efter nio varenda kväll den här veckan.
Och eftersom jag har somnat så tidigt, så vaknar jag givetvis tidigt också. Vid en tre-fyra ungefär. Pigg som en mört. Har varit på jobbet runt halv sju på morgonen varje dag hela veckan. Och jag gillar det inte. Jag har aldrig varit en morgonmänniska. Jag avskyr tidiga mornar. Jag gillar natten. Mörkret. Tystnaden. Allt det där. Jag vill tillbaka till mitt gamla jag.
Men, för att sammanfatta det hela...numer är jag en firm believer av jetlag!
//Christian
Av Christian - 25 oktober 2012 11:55
Farmor. Den lilla tjocka gumman som har varit en stor del av mitt liv. När jag var liten och mina föräldrar gick isär fanns hon där. När min mamma gick bort fanns hon där. När pappa fick ljumskbråck och blev sjukhusliggande i en vecka fanns hon där. När farfar gick bort fanns hon kvar som en klippa att luta sig mot. Hon har alltid funnits där, även om hon mot slutet blev lite dimmig och smått senil. Men det är väl inte helt oväntat när man når den hyfsat aktningsvärda åldern 90.
Hon hjälpte till med min uppfostran. Hon är en stor del till att jag är den jag är idag. Även om jag själv i stort sett anser mig själv vara ateist, så har hennes kristna värderingar satt sina spår. De bra värderingarna. Hon trodde på Gud ända in i det sista, och nånstans hoppas jag att hon hade rätt, att hon är med farfar någonstans nu, på en bättre plats.
Min farmor var på inget sätt ett helgon. Hon hade sina skvanker. Det har vi alla. Men hon var en bra människa. Hon tog hand om de människor hon älskade, och hon glömde aldrig någonsin bort dig. Trots att hon hade 6 barn, 18 barnbarn och närmare 20 barnbarnsbarn att hålla reda på. Man kände sig alltid älskad i hennes närvaro. Och det är det jag kommer sakna mest.
Så, vila i frid farmor. Jag kommer sakna dig. Hoppas vi ses nån gång igen.
//Christian
Av Christian - 20 oktober 2012 11:30
För sisådär tre dygn sedan så befann jag mig på andra sidan Atlanten, i Las Vegas för att vara mer exakt. Las Vegas var sista stoppet på min tre veckor långa semester i the land over there. Tre veckors njutning. San Francisco, Highway 1, Santa Barbara, Los Angeles, Universal Studios, San Diego, SeaWorld, Grand Canyon och Las Vegas. Tre veckors sol, bad och nöjen. Sen kom jag hem till Sverige igen...
Så fort jag steg ur planet på Arlanda kom det en stor fet slägga farandes, en slägga med namnet Höstdepression. Den träffade mig i bröstet med full kraft och sen dess har det suttit kvar. Det är svårt att beskriva känslan av att komma från total frihet till allt det gamla vanliga, instängda, tråkiga livet med jobb och ansvar. Att nätterna är längre och vädret är grått och kallt gör ju inte saken bättre alls.
Det hade varit lättare om jag hade haft någon att mysa med, men inte ens det har jag.
//Christian
Presentation
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
| 1 | 2 | 3 |
4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||||
| |||||||||
Sök i bloggen
Senaste inläggen
- Ensamheten
- Paradiset eller Intet?
- Nyår i London?
- Skillnaden på 15 minuter och en kvart?
- En rak höger med uppercut!
- Jetlag
- Vila i frid farmor
- Höstdepression
- How to start?